Inledande bön
Fader, vi kan inte låta bli att prisa dig för Jesus Kristus. Även under den gångna veckan kan vi blicka tillbaka och se hur han fört oss igenom och alla de underbara ting han gjort för oss. Och om vi har gjort fel denna vecka, var det för att vi glömde att han var där och försökte leva utan honom — försökte fatta egna beslut utan att söka hans sinne, försökte kämpa våra egna strider i vår egen kraft. Vi bekänner nu att vi har misslyckats och att vi behöver honom varje timme av varje dag.
Vi tackar dig för att det inte finns något behov han inte kan tillgodose, ingen situation han inte är herre över, ingen sorg som är för djup för hans kärleks tröst, ingen frestelse som är för stor att besegras i hans kraft, ingen synd som är för stor för att tvättas vitare än snö av hans blod.
Och så prisar vi dig för att du gett oss din Son — hans liv, hans död, hans uppståndelse, hans himmelsfärd, hans återkomst och den plats han nu bereder för oss. Fader, låt denna dag vara ett försmak av himlens härlighet. Låt ditt ord tala till var och en av oss med enkla, omistliga toner. Amen.
Texten: Brevet till Filemon
Filemon är inte lätt att hitta — det är bara ett enda sidor långt brev. Räknat bakifrån i din Bibel: Uppenbarelseboken, sedan de korta breven av Petrus, Johannes och Jakob, sedan det tjocka Hebreerbrevet, och nästa är Filemon. Bara ett litet personligt brev. Du kanske undrar inledningsvis varför det finns i Bibeln.
Från Paulus, som sitter i fängelse för Jesu Kristi skull, och från brodern Timoteus. Till Filemon, vår käre medarbetare, och till församlingen i ditt hus och till syster Apfia och till Archippus, vår medkämpe. Nåd och frid åt er från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.
Jag tackar alltid min Gud när jag nämner dig i mina böner, för jag hör om din tro på Herren Jesus och om din kärlek till alla de heliga. Jag ber att din tro, som du delar med andra, skall bli verksam och ge dig insikt om allt det goda vi äger i Kristus. Din kärlek har gett mig stor glädje och tröst, ty de heligas hjärtan har fått ny kraft genom dig, min broder.
Därför, fastän jag i Kristus har full frihet att befalla dig vad som är rätt, ber jag dig i stället av kärlek — jag, Paulus, en gammal man och nu dessutom Jesu Kristi fånge — jag ber dig för min son Onesimus, som jag fostrat i mina bojor. Han var förut onyttig för dig, men nu är han nyttig, både för dig och för mig. Honom sänder jag tillbaka till dig — honom, mitt eget hjärta.
Jag ville hålla honom kvar hos mig, för att han i ditt ställe skulle tjäna mig i mina bojor för evangeliet. Men utan ditt samtycke ville jag inte göra något, för att din godhet inte skulle vara av tvång utan frivillig. Kanske var det därför han skildes från dig för en tid, för att du skulle få honom tillbaka för evigt, inte längre som en slav utan som mer än en slav — som en älskad broder, kär framför alla för mig, och hur mycket mer för dig, både till kropp och i Herren.
Om han har gjort dig någon orätt eller är skyldig dig något, skriv det på min räkning. Jag, Paulus, skriver detta med min egen hand: jag betalar. För att inte tala om att du är skyldig mig dig själv. Ja, broder, låt mig ha glädje av dig i Herren; ge mitt hjärta ro i Kristus. I tillit till din lydnad skriver jag till dig, väl vetande att du skall göra mer än jag säger. Håll dessutom ett gästrum redo åt mig, ty jag hoppas att ni genom era böner skall bli bönhörda, och jag skall kunna komma till er. Nåd åt er från vår Herre Jesus Kristus.
Inledning: Bibelns osannolika ursprung
En av de mest förvånande sakerna med Bibeln är att ingen hade för avsikt att skriva den. Det är en samling av sånger, dikter, hymner, brev och historiska berättelser — fyrtio skribenter, skrivande på tre språk under fjorton århundraden — ingen av dem insåg att de bidrog till en enda bok.
Detta gäller i synnerhet Nya testamentets brev. De flesta skrevs till församlingar och är något formella och teologiska. Men insprängda bland dem finns brev från en kristen till en annan — personlig korrespondens. Gud har valt ut dessa brev och förklarat: detta är min sanning; detta är det medium genom vilket min Ande skall undervisa människor ända till tidens slut.
Och så har vi detta lilla brev, hastigt nedskrivet av Paulus och skickat med budbärare till den stad där Filemon bodde. Pawson närmar sig det på tre olika nivåer, och visar att man kan gå djupare och djupare in i Guds ord och finna allt mer i det.
Nivå 1: Det personliga perspektivet
Den första nivån är den personliga — att tränga in i brevet och se de inblandade personerna som verkliga män och kvinnor av kött och blod, med frestelser, passioner och svagheter precis som vi, och att se hur Guds nåd kan ta helt vanliga människor och förvandla dem. Det finns tre personer i centrum av detta brev: Paulus som skriver, Filemon som läser, och Onesimus — mannen som hela brevet handlar om.
Paulus, brevets författare
Mannen som skrivit detta brev är fullständigt annorlunda mot den man vi först möter i Apostlagärningarna — andandes hot, söker de kristnas blod och kastar dem i fängelse. Här är en man som vädjar om att en bortrymd slav ska slippa undan; en man som var hård och grym, nu kärleksfull, snäll, mild och fridfull. Vad hände?
Han har blivit äldre — mellan 55 och 60 år. Men åldern ensam mjukar inte upp en man. Han har också lidit mycket, men lidandet är inte heller alltid mjukgörande. Det verkliga svaret är detta: Paulus har i trettio år varit en fånge under Herren Jesus Kristus. Han har sido kedjad vid Jesus. Och om du lever med någon på nära håll blir du oundvikligen lik dem. Paulus, som i trettio år kedjats vid Kristus, har anammat Kristi karaktär.
Fyra toner klingar tydligt i detta lilla brev: tacksamhet — en gammal man i fängelse är tacksam; glädje — levande och överväldigande, trots omständigheterna; tillit — ‘håll ett gästrum redo, jag ber att jag skall slippa ur detta fängelse’; och ödmjukhet — ‘jag kunde befalla dig detta, men det gör jag inte. Jag ber dig.’ Mannen som en gång promenerade aggressivt längs Damaskusvägen vill inte ens använda sin apostoliska auktoritet för att utfärda en order.
Och Paulus är inte passiv i sin aktivitet. Han ber ständigt — och ingen kan stoppa en man från att be. Hans bön bryter sig ut ur det fängelset och förändrar människor. Och han evangeliserar fortfarande: ‘Jag har fött ett barn, Filemon — på min ålderdom.’ Ingen kan stoppa en Guds man från att ha andliga barn; det finns reproduktivt liv i honom.
Onesimus, den bortsprungne slaven
Hans namn betyder ‘nyttig’ — ett slavnamn, givet av hans ägare i hopp (som det visade sig, inledningsvis ett falskt hopp) om att han skulle bli en bra tjänare. Han rymde och begav sig, som alla bortsprungna slavar, till det stora Rom för att gömma sig i folkmassan.
Ingen vet hur en bortrymd slav gömd i Roms bakgator hittade vägen till det fängelse där Paulus låg i kedjor. Men de möttes. Och när Onesimus berättade sin historia och nämnde sin herres namn, inträffade en av Nya testamentets mest anmärkningsvärda sammanträffanden: Paulus kände Filemon. Han var en annan kristen. Och så fanns det bara en sak att göra: Onesimus måste återvända. Paulus gav honom detta följebrev för att mjuka upp mottagandet.
Enligt brevet är denne man nu verkligen nyttig — flitig, trogen, älskad. Du kommer inte bara att få tillbaka en slav; du kommer att få någon du skall älska. En fullständigt annorlunda person än den som rymde.
Filemon, brevets mottagare
Mellan raderna framgår att Filemon var en välbärgad man — en framgångsrik affärsman med ett stort hus och många slavar, den typ av person som lätt hade kunnat korrumperas och possas av sina ägodelar. Och ändå har Jesus gjort honom till en kärleksfull och generös man vars vänlighet berör människors hjärtan.
Slutsatsen av denna första nivå: Gud kan förändra vem som helst. Oavsett om det är en intellektuell, en bortrymd slav eller en välbeställd affärsman — när Jesus tar tag i dig förvandlar han dig till någon tilltalande, hjälpsam och kärleksfull.
Tre svåra saker
Resultatet av all denna förvandling är att var och en av dessa tre personer var beredd att göra något svårt — något som gick mot deras naturliga böjelser. För Paulus var det mycket svårt att låta Onesimus gå. För Onesimus var det ännu svårare att frivilligt återvända till slaveriet. För Filemon var det mycket svårt att ta emot tillbaka en man som visat sig onyttig och illojal. Men eftersom Jesus hade berört alla tre, gjorde de rätt även när det var svårt.
En tradition hävdar att det tjugo år senare fanns en äldste i kyrkan i just den staden som hette Onesimus. Blev den bortsprungne slaven pastor i församlingen? Redan det faktum att Paulus brev bevarats berättar oss att det fungerade — ett misslyckat brev hade aldrig bevarats.
Nivå 2: Det sociala perspektivet
Djupare ned talar detta brev direkt om sin tids största sociala ondska: slaveriet. I det romerska riket var var tredje person slav — sextio miljoner människor köpta och sålda som boskap, utan några rättigheter alls. Deras herre kunde döda dem och det var inget brott.
Paulus har kritiserats för att sända Onesimus tillbaka och för att han på andra ställen skriver: ‘slavar, var lydiga mot era herrar.’ Stödde han bara systemet? Titta noggrannare. Paulus gjorde två saker som i slutändan skulle spräcka slaveriinstitutionen inifrån.
För det första: han älskade slaven. Du kan inte fortsätta misshandla en person du älskar. För det andra: han förklarade slaven till en älskad broder. Det är det nya vinet som spränger den gamla skinnsäcken. I Kristus finns varken slav eller fri — varje kristen är lika mycket en slav under Jesus Kristus, och det utplånar skillnaden.
Paulus saknade två saker som krävs för att direkt förändra en social orättvisa: politisk möjlighet och allmänhetens opinion. Vad han gjorde var att injicera kärlek i situationen — sakta, säkert — tills människor började se människor som människor. Sekler senare, när den politiska möjligheten och opinionen äntligen fanns, var det detta lilla brev som inspirerade William Wilberforce.
Det kristna sättet att angripa social orättvisa är att tränga in i situationen som surdeg i degen, som salt, som ljus — och injicera kärlek tills människor börjar se människor som människor. Sedan krossas orättvisan, inte av våld, utan av kärlek. Och vilken social orättvisa vi än möter idag, förblir det mönstret.
Nivå 3: Det andliga perspektivet
Ännu djupare: i dessa mäns beteende ser vi mönstret för kristendomen själv — Kristi mönster. Hela Nya testamentet vilar på antagandet att mönstret för Kristi tjänst gentemot oss skall återspeglas i våra liv gentemot varandra. Det innebär att du kan läsa baklänges från kristet beteende till Kristus.
En bild av synden
Vad är synd? Det är att vara en bortrymd slav. När Gud skapade oss, skapade han oss för att tjäna honom med hela våra liv. Ändå befinner vi oss alla i positionen som bortsprungna tjänare. Vi har inte gett Gud vad han borde ha fått från oss. I bästa fall är vi onyttiga tjänare. Och som Onesimus har vi stulit: stulit den tid Gud gett oss, stulit pengarna han gett oss, stulit gåvorna han gett oss och använt dem för oss själva.
Det straff som är förtjänat
Det mildaste straffet för en bortrymd slav i den romerska världen var att bränna märket F — för fugitivus (rymling) — i hans panna, vilket han bar för livet. Men det normala straffet var döden genom korsfästelse. Det, säger Pawson rakt ut, är Guds straff för bortsprungna syndare. Det är ett brott som förtjänar döden.
Frälsningens mönster
Skulden betald.Paulus säger: ‘Om han är skyldig dig något, skriv det på min räkning. Jag betalar — jag skriver det med min egen hand.’ I den antika världen offentliggjordes en skuld genom att ett pergament med gäldenärens namn och beloppet spikades upp på torget. Om en vän var beredd att betala, vek han ihop pergamentet, drev en spik igenom det och skrev sitt eget namn. Skulden var avskriven. Paulus använder denna bild i Kolosserbrevet 2:14: Kristus har tagit det skuldebrev som var riktat mot oss och spikat det på korset. Jesus har skrivit sitt eget namn över vår skuld till Gud och sagt: betald.
Bönen om förlåtelse.Paulus erbjuder sig inte bara att betala — han vädjar till Filemon att förlåta. Och så har vi inte bara någon som betalar vår skuld till Gud; vi har någon som vädjar: någon som säger till Gud å våra vägnar: ‘Fader, förlåt honom.’ Jesus säger till Fadern om alla som tror på honom: tag emot dem som om det vore jag som kom.
Ta emot honom som om det vore mig.‘Välkomna denne man som om jag kom till dig,’ säger Paulus till Filemon. Och Jesus säger till Gud om varje troende: ‘Fader, välkomna dem som om det vore jag som kom till dig.’
Rättfärdiggörelse och helgelse
Rättfärdiggörelse — en förändrad status. Slaven blev en son. När du kommer till Kristus blir du, syndens slav, ett Guds barn — inte längre en tjänare utan en fri familjemedlem. Onesimus kom tillbaka inte som slav utan som älskad broder. Det är en förändrad status.
Helgelse — ett förändrat tillstånd. Från onyttig till nyttig. När vi blir kristna rättfärdiggörs vi — slaven blir son. Men den pågående helgelsens process förvandlar oss från onyttiga skapelser till nyttiga Guds människor. Det är frälsning: att få sin status rätt, och sedan få sitt tillstånd förändrat till att motsvara den.
Borta en kort stund, din för evigt
Pawson avslutar med den vackraste frasen i brevet: ‘Kanske var det därför han skildes från dig för en tid, för att du skulle få honom tillbaka för evigt.’ Och till var och en som återvänder till Gud: du kan komma tillbaka till honom för evigt, som en älskad son — tjänandes honom inte för att du måste, utan för att du vill.
Avslutande bön
Fader, vilket underbart litet brev detta är. Hur du talar till oss genom ditt ord. Vi ser fram emot att en dag i himlen möta Paulus och Filemon och Onesimus — ty vi tackar dig för att de inte är döda utan lever i Herren. Fader, hjälp oss att föra Jesu kärlek in i vårt sociala liv, ut i samhället. Hjälp oss att behandla människor som människor för Jesu skull som dog för dem. Hjälp oss att vara levande brev, kända och lästa av alla — hjälp dem att läsa samma sak i oss som vi kunnat läsa i detta brev. Låt ditt ord bli verklighet i våra liv och vår karaktär. Vi ber det för hans skull som gjorde oss till sina slavar, och ändå befriade oss och kallade oss söner — ja, Jesus Kristus vår Herre. Amen.
© David Pawson Ministry CIO
Lyssna på den ursprungliga undervisningen på davidpawson.co.uk
© David Pawson Ministry — Transkription sammanställd för Koinonia.nu | koinonia.nu