Israel i Skriften

Israels historia börjar med en enda kallelse: Guds uppmaning till Abraham att lämna allt bakom sig och ge sig av till ett land han ännu inte hade sett. I det ögonblicket sattes hela frälsningshistoriens narrativ i rörelse. Gud slöt ett ovillkorligt förbund — beseglat inte av Abrahams trohet utan av Guds egen suveräna avsikt — att genom denna ene man och hans ättlingar skulle alla jordens folk bli välsignade (1 Mos 12:1–3).

Det abrahamitiska förbundet har tre sammanvävda trådar: ett folk, ett land och en välsignelse för alla nationer. Landslöftet — bekräftat till Isak, till Jakob och ratificerat i det mosaiska förbundet — löper genom hela den hebreiska Skriften som ett konkret, geografiskt uttryck för Guds åtagande gentemot sitt folk.

Aposteln Paulus brottas djupt med förhållandet mellan Israel och församlingen i Romarbrevet 9–11, och mynnar ut i en vision av hisnande vidd: att Israels delvisa förhärdelse är avsiktlig och tillfällig, att hedningarna har ympats in i Israels olivträd och att Gud i slutändan kommer att vara trogen alla sina löften. “Ty Guds gåvor och kallelse kan han inte ångra.” (Rom 11:29)

Abrahams kallelse

Det grundläggande förbundet — ett folk, ett land och en välsignelse för alla jordens folk.

Ett heligt folk

”Ty du är ett folk som är helgat åt Herren din Gud. Herren din Gud har utvalt dig att vara hans egendomsfolk.”

Hela Israel frälst

Paulus förklaring att hedningarnas fullhet föregår frälsningen av hela Israel.

Sorg över den genomborrade

Det profetiska löftet att Israel en dag ska blicka upp till den som de genomborrade och sörja för honom som för ett enda barn.